-”Vem är det som bestämmer?!” Barn vill innerst inne inte bestämma, för barn vet att de inte klarar av det. Barn ”vill” att mamma och/eller pappa ska sätta stopp för knasigt beteende, för det betyder att mamma och pappa ”ramar in min värld”, och gör den trygg. Ilskan i sig är inte farlig. Den låter väldigt mycket, och den kan också kännas (om barnet slåss), men det går att stoppa en liten arg kille/tjej som får ett utbrott. Man KAN flytta på en liten ”galning” och man kan hålla i ett litet barns fäktande armar eller sparkande ben.

När barnet blir arg sprutar ofta tårarna också, och då kan mamma eller pappa börja ”tycka synd om” sitt lilla barn. Men det är bara en del i frustrationen, som barnet känner. Han vill bestämma, men ändå inte! Har du upplevt det här klassiska beteendet hos din 3-4-åring;

-”Sitt DÄR!” säger lilla Pelle till sin mamma. Mamma sätter sig på den utpekade stolen. Pelle blir arg: -”Nej! Inte där! DÄR!” säger han och pekar på en annan stol. Mamma byter lydigt stol. Pelle blir ännu argare: -”NEEEJ! Du ska inte sitta dääääär!!!! Du ska sitta DÄÄÄÄR!”. Mamma känner sig förvirrad: Vad VILL han egentligen? Så hon säger: -”Men du SA ju att jag skulle sitta här!”. –”Ååååå!!!!” Nu är Pelle riktigt arg och tårarna sprutar: -”Sitt DÄÄÄÄR!!!”. Mamma flyttar sig igen. Pelle kastar sig på golvet och skriiiiker, och mamma förstår ingenting: ”Vad är det han vill??”. Vad Pelle frågar (egentligen – fast han inte vet det själv) är: ”Vem bestämmer?” Mamma svarar: ”Det är du”. Pelle blir frustrerad och ”frågar” igen: ”Vem bestämmer?” Mamma svarar ”Du!” igen, osv. Om mamman sitter kvar första gången (eller möjligen andra) och säger: ”Nej, den här stolen gillar jag så HÄR ska jag sitta!” så kommer Pelle att få ett utbrott för att han vill få mamma att flytta på sig, men utbrottet varar en liten stund, och sedan är Pelle Riktigt Nöjd. För det är skönt att slippa styra i världen när man bara är 3 år.

 Kraften i ett litet barns vilja är stor – ibland så stor att barnet själv blir rädd för den. Jag har själv fått lugna en liten Superarg 3-åring hemma, som t o m bet i mattan av ilska. Jag såg rädsla i hans ögon när Utbrottet av ilska Tog Över honom, så jag satte mig bredvid honom på golvet och strök honom över ryggen medan han skreeeek och bet i mattan (!).

Om du låter ditt barn styra dig, genom att han får som han vill, ”för att annars blir han så arg/ledsen” så kan han/hon bli väldigt dominerande och ”kräva” saker hit och dit. Det man bör tänka på är att:

 1. Det är lättare att ”rama in” ett förskolebarn, än en tonåring (för då kommer en ny period av ”ifrågasättande” och har man inte ”ramat in” barnet tidigare, blir det svårare i tonåren, för det är svårare att hålla i en tonåring än i en 3-åring).

2. Barn blir Trygga av att Veta att deras föräldrar har koll och ”ramar in” deras värld.

3. Alla känslor är viktiga. Om man ska kunna känna glädje, behöver man också kunna få känna ilska och sorg.

4. Ilska i sig är inte farligt, det är Beteendet man behöver ”ta tag i”.

5. Om man som förälder är rädd för ilska, eller alltid försöker ”trösta bort” sorg, blir också barnen rädda för sådana känslor. Inkapslade känslor kan i förlängningen leda till ångest, eller andra fysiska sjukdomar (magont, huvudvärk etc) senare.

6. Om du låter ditt barn styra dig, blir barnet van att styra andra, vilket gör att barnet också vill/försöker styra andra vuxna/barn. Det leder till att andra vuxna (och barn) blir irriterat på ditt barn och barnet får sämre relationer till andra människor.

 Självklart ska du lyssna på ditt barns vilja, kompromissa ibland osv och ju äldre barnet blir desto mer kan man låta deras vilja bestämma ibland. Det är nyttigt att lära sig argumentera för saker.

Men inledningsvis är det viktigt att små barn lär sig att ”i slutänden är det mina föräldrar som bestämmer” så att när det Gäller, så vet man som förälder att barnet lyder och gör som man sagt (även om de motsätter sig detta). Som tex när 11-åringen halvliggande i soffan ”vägrar åka med på släktkalaset!”. Han är för stor för att lyfta med, och jag varken klarar, eller vill, draaa honom ut till bilen. Jag står och tittar på honom och tänker: ”Hur faan ska jag få med honom? (ursäkta språket!). Så säger jag: ”Nu följer du med! Du har inget val! Du ska med!”. -”Aldrig i livet att jag följer med på skittråkigt släktkalas!” fräser han... och reser sig sedan långsamt, och lunkar ut till bilen och sätter sig där…??????.Och jag tänker: ”Vad hände?”. Jo, vad som hände var att han tidigt lärde sig att jag bestämmer i slutänden. Oavsett hans åsikter om det hela.

 

Dominerande föräldrar, som slår och domderar, får barn som blir ögontjänare. De lyder bara när mamma (eller andra vuxna) är närvarande, däremellan gör de en massa sattyg. Alternativt använder de samma metod på andra som föräldrarna använder på dem, dvs de slår och domderar med andra.

Undergivna föräldrar - som alltid låter sina barn styra och ställa, och inte vågar säga ifrån - får egocentriska barn, som är ofta är dominerande och som ibland också blir översittare.

 

Olika faser

Barn under 3 år trotsar inte. De gör inte saker ”tvärtemot” för att kolla om gränserna håller, eller var gränserna går. Barn under 3 år Undersöker Världen. De är nyfikna och har en inbyggd Upptäckarlusta, som spritter i dem!

 De tar i blombladet för att känna hur det känns, och de slutar inte för att mamma eller pappa säger ”ajaj!”, för det ingår inte i deras små hjärnor att de ska bli stoppade när de Undersöker Världen. Så tipset är att Ta bort blomman eller VISA HUR barnet ska röra blomman. ”Klappa fiiiint!” säger man och visar med den lilla handen i sin, och det får man göra om och om igen, tills den lilla hjärnan ”matat in klappa fiiiint”. Så tipset till föräldrar med barn upp till ca drygt 2 år: Visa Hur, eller Ta Bort. Kan man inte ta bort saken, får man ta bort babyn. Nyfikenheten styr barnet. Avledningsteknik funkar också bra på små barn: ”Men titta vad mamma/pappa har HÄÄÄÄR!” säger man och tar fram en boll, en strumpa eller något annat intressant. Själv har jag ofta kört med ”Men titta DÄÄÄR!” och pekat ut genom fönstret och samtidigt hoppats att det ska vara Något där. Ibland är det inget, men då har jag sagt att det flög förbi en fågel, ”…och vart tog den vägen?!?” och så tittar man nyfiket ut. Då är ”blomman/knappen på datorn etc” bortglömd (för en stund i alla fall).

När barnet är ca 1,5 år har det troligen börjat sätta ord på saker. Plötsligt upptäcker barnet ordet ”NEJ!” och DET ordet blir väldigt populärt snabbt, för det är ett oerhört effektivt ord. När barnet säger ”NEJ!” reagerar alla vuxna. ”Nej:et” betyder inte alltid nej för barnet – utan barnet kör ordet om och om igen, för att det blir en sådan EFFEKT av det. Efter ett tag, när barnet börjat förstå att han/hon kan ”Styra Världen” med sina ”nej!”, så börjar han köra med det lite då och då.

I 3-årsåldern kommer det som en del (tex jag) kallar för ”Trotsåldern”. Då har barnet upptäckt att han/hon har en Egen vilja och vill gärna styra och ställa och testa olika saker för att kolla vem det är som bestämmer, och vad det är som gäller här i världen. Många föräldrar blir chockade över Kraften i sitt barns ilska/trots och/eller kraften i Sina Egna Känslor! Det finns ingen som kan locka fram så mycket ilska hos en själv, som ens egna barn! Man står där och stampar och skriker att ”Näe! Nu går jag ifrån dej och kommer aldrig tillbaka!!!” så som man lovat sig själv att aldrig aldrig aldrig någonsin i denna värld säga till sin underbara son/dotter!

 Sen står man där med Skuldkänslor högt upp över halsen och nästan drunknar av Samvetskvaaaal.

Har man fått ett kraftfullt barn, med mycket starka känslor, så får man ”veta att man lever” och man blir som förälder ”satt på pottkanten” om och om igen. Själv gick jag till BUP med min första son när han var i 3-årsåldern, för jag tänkte att det ”kan inte vara normalt” att trotsa så mycket, och bli så ARG! Jodå, han var så normal så. Och jag med. När barn nr 4 fick sina utbrott konstaterade jag mest att ”jaha, han är i den fasen” och inte mer. Så jag ”vande mig” och lärde mig att det går över. DET GÅR ÖVER. Det är bara En Period i barnets liv. En Utvecklingsperiod.

Ju mer konsekvent, och tydlig man kan vara, genom hela trotsperioden, desto lättare blir det senare i livet, och desto fortare går det över. Varje trotsanfall ser man som en ”fråga”: ”Vem bestämmer?!?” Svaret är: ”Jag (den vuxne)”.

Det är viktigt att tänka att barnet inte är Elakt eller Genomtänkt manipulativ el dyl, utan det som händer är att Barnet är i en Kraftfull Utvecklingsfas och det ställer frågor med sitt beteende. Du ska stå för tydliga och lugna ”svar”.

 Klart är att vi föräldrar är Människor, vilket innebär att vi vissa dagar inte klarar av att ”stå lugnt” och ”svara”, utan vi blir (också) 3 år och skriker och bråkar tillbaka. Barn överlever det också.

I 3-årsåldern kommer det som en del (tex jag) kallar för ”Trotsåldern”. Då har barnet upptäckt att han/hon har en Egen vilja och vill gärna styra och ställa och testa olika saker för att kolla vem det är som bestämmer, och vad det är som gäller här i världen. Många föräldrar blir chockade över Kraften i sitt barns ilska/trots och/eller kraften i Sina Egna Känslor! Det finns ingen som kan locka fram så mycket ilska hos en själv, som ens egna barn! Man står där och stampar och skriker att ”Näe! Nu går jag ifrån dej och kommer aldrig tillbaka!!!” så som man lovat sig själv att aldrig aldrig aldrig någonsin i denna värld säga till sin underbara son/dotter!

 Sen står man där med Skuldkänslor högt upp över halsen och nästan drunknar av Samvetskvaaaal.

Har man fått ett kraftfullt barn, med mycket starka känslor, så får man ”veta att man lever” och man blir som förälder ”satt på pottkanten” om och om igen. Själv gick jag till BUP med min första son när han var i 3-årsåldern, för jag tänkte att det ”kan inte vara normalt” att trotsa så mycket, och bli så ARG! Jodå, han var så normal så. Och jag med. När barn nr 4 fick sina utbrott konstaterade jag mest att ”jaha, han är i den fasen” och inte mer. Så jag ”vande mig” och lärde mig att det går över. DET GÅR ÖVER. Det är bara En Period i barnets liv. En Utvecklingsperiod.

Ju mer konsekvent, och tydlig man kan vara, genom hela trotsperioden, desto lättare blir det senare i livet, och desto fortare går det över. Varje trotsanfall ser man som en ”fråga”: ”Vem bestämmer?!?” Svaret är: ”Jag (den vuxne)”.

Det är viktigt att tänka att barnet inte är Elakt eller Genomtänkt manipulativ el dyl, utan det som händer är att Barnet är i en Kraftfull Utvecklingsfas och det ställer frågor med sitt beteende. Du ska stå för tydliga och lugna ”svar”.

 Klart är att vi föräldrar är Människor, vilket innebär att vi vissa dagar inte klarar av att ”stå lugnt” och ”svara”, utan vi blir (också) 3 år och skriker och bråkar tillbaka. Barn överlever det också.


idag va hon en riktig liten häxa heheh

vi kör  utan napp på  dagis men hemma e vi lite si sådär med de men de får bli ändring nu .napp när vi sover !!

trodde inte de fanns så mycket kraft att höras, en så liten tjej ,men ut kom skriiik  gapp om tapppen tapppen hela vägen sen skulle jag bära henne pluss att jag hade en tung väska och en påse nej de gick bara inte då vart de ännu mera skrik och hon försökte stanna mig på vägen men tur va att hon själv inte satte sig ner på marken som små barn brukar göra utan hon lunkade på med skriiiiik gap sen stannade hon å verkligen  skreeeek
taaaapppppen ,jag kunde inte göra mer än att små fnissa ,jag vart ju shockad sa til henne  lungt men bestämt att här finns ingen napp de va bara knata vidare med alla blickar på os. heheh folk typ flinade ,ja dom förstog väll va de handlade om.och fröken hade precis sagt imorse att ja dee jätte kul med alla 2-3 åringar som trotsar hahah nu .de vart stolen när vi kom hem och nu e allt lungt puhu shitanemej nu börjar de roliga men jag njuter i fulla drag de e ju de här som man ska lyckas att hantera med dom små *monstrena*=)